Sommar, synlig diabetes och känslan av att bara få vara sig själv
Sommaren har något alldeles speciellt över sig. Det är något med de långa, ljusa kvällarna, spontana planer, semestrar, stranddagar och känslan av att livet blir lite lättare. Som om axlarna sjunker en aning och man får möjlighet att bara vara närvarande och njuta av livet.
Men när man lever med typ 1-diabetes kan sommaren också vara den tid på året då man blir lite mer medveten om sin sjukdom. Inte nödvändigtvis för att diabetesen tar större plats i kroppen, utan för att den plötsligt blir mer synlig.
Det är mindre kläder, mer hud och fler sociala sammanhang. Och även om det kanske låter som en liten sak, kan det ibland påverka mer än man tror.
Plötsligt syns sensorn tydligt på armen när man bär bikini eller badkläder. Pumpen behöver få plats i sommarklänningen, shortsen eller linnet, och de små märkena efter sensorer, infusionsset eller insulinpennor blir synliga på ett helt annat sätt. Till och med de lite märkliga solbrännelinjerna efter sensorer kan få en att kasta en extra blick i spegeln. Samma sak gäller de små blåmärken som många av oss känner alltför väl.
För det mesta tänker jag faktiskt inte särskilt mycket på min diabetes. Den har blivit en del av mig och min vardag. Men när sommaren kommer blir jag ibland mer medveten om allt igen.
Inte för att jag skäms över min diabetes. Det gör jag faktiskt inte.
Men för att man ibland bara vill få vara sig själv innan man är hon med diabetes.
Jag kan fortfarande komma på mig själv med att tänka:
”Kommer folk att fråga om min utrustning?”
”Är det det första de lägger märke till?”
”Ser de mig eller ser de min diabetes?”
Ibland kan det kännas som om utrustningen kommer in i rummet före en själv.
Och det är egentligen lite märkligt, för jag har inget emot frågor
Jag pratar gärna om diabetes och hjälper mer än gärna andra att förstå vad det innebär att leva med sjukdomen.
Men ibland önskar jag också att det första vi pratade om var mina sommarplaner, resan jag precis varit på eller konserten jag ser fram emot, istället för pumpen eller sensorn på min arm.
Jag tror att känslan blir extra stark i situationer där man bara vill passa in. När man står på stranden med sina vänner, reser bort eller träffar nya människor.
För jag tror egentligen inte att det handlar om att vilja dölja sin diabetes. Jag tror snarare att det handlar om önskan att först och främst få vara mig själv.
Jag har alltid rest med mina vänner, men efter att jag fick diabetes uppstod plötsligt samtal som vi aldrig tidigare hade behövt ha. Och om jag ska vara helt ärlig är jag ganska naiv på det sättet att jag helst inte vill lägga ansvar på någon annan. Jag vill helst klara mig själv och inte bli betraktad som annorlunda.
Men hur gärna jag än ville bära allt själv kan jag inte komma ifrån att jag har diabetes.
Idag vet mina vänner vad de ska göra om jag får lågt blodsocker, men det var faktiskt inte ett samtal som jag såg fram emot att ha. Inte för att det var pinsamt. Jag tror bara att jag ville få vara mig själv. Hon som de känt sedan förskolan. Jag ville inte mötas av oroliga blickar eller känna att särskild hänsyn behövde tas. Jag ville bara vara vännen på semestern, precis som jag alltid varit.
Samtalet betydde mycket för mina vänner
Efteråt insåg jag faktiskt att samtalet antagligen betydde mer för dem än för mig.
Även om jag är öppen med min diabetes har jag nog alltid haft en sida av mig själv som jag inte riktigt släpper in andra i. Det här samtalet kändes svårt eftersom det gjorde sjukdomen mer verklig för mig. Att jag faktiskt är sjuk, oavsett hur jag vänder och vrider på det.
För mina vänner var det värdefullt att jag visade en sårbarhet som jag annars sällan visar.
Och efter den där första gången blev samtalen helt naturliga under semestern. I mataffären kunde jag till exempel nämna att jag köpte müslibars och juice till mitt blodsocker, och då visste de automatiskt varför.
Kanske var det också då jag insåg att det inte nödvändigtvis är diabetesen som får mig att känna mig annorlunda. Ibland är det snarare rädslan för att bli sedd som annorlunda.
Jag vet inte om det är en känsla som andra känner igen, men mitt hjärta kan ibland gråta samtidigt som jag ler. Om vi har gjort planer, sett fram emot något eller varit spontana, och mitt blodsocker plötsligt sätter allt på paus, då kan det vara svårt.
När jag använde insulinpennor hade jag faktiskt svårt för alla blåmärken på sommaren. Jag fick blåmärken nästan varje gång jag tog insulin, så mina lår och min mage var fulla av små blå, lila och gula märken.
Jag funderade mycket på vad andra tänkte när de såg dem. Trodde de att något hade hänt? Trodde de att jag hade skadat mig själv?
Idag använder jag insulinpump och har istället små märken och ärr efter sensorer och infusionsset. De finns fortfarande där, men på något sätt känns det annorlunda nu. Kanske för att det har gått några år och jag har blivit äldre.
Samtidigt undviker jag helst bilder tagna från sidan, för då blir det så tydligt för mig hur många små märken min kropp faktiskt bär på.
Och även om jag önskar att jag kunde säga att jag aldrig tänker på det längre, så gör jag det ibland fortfarande.
Kanske handlar det inte längre om skam, utan snarare om en stillsam sorg över att min kropp ibland bär på mer än vad andra ser.
