Att känna sig till besvär med sin typ 1-diabetes
Under alla mina 22 år med typ 1-diabetes har jag aldrig velat lägga min sjukdom på någon annan. Mina föräldrar fanns såklart alltid där när jag var liten, men sedan dess har det alltid varit jag och ingen annan som ska lösa situationerna som uppstår med diabetesen.
Som 11-åring när jag inte berättade för mina lärare att jag var låg, utan istället smet ut ur klassrummet för att lösa det själv.
Som 18-åring när jag efter festkvällar inte berättade för mina kompisar hur viktigt det var att jag fick köpa med mig mat på vägen hem, utan istället hanterade farligt låga blodsockervärden mitt i natten.
Som 25-åring och ny på jobbet, när jag hellre stod kvar i samtal med nya kollegor och kände hur svetten började rinna och synen blev suddig, än sa: ”Du, jag behöver dricka något sött och sätta mig en stund.”
Som alla gånger jag smitit iväg utan att säga något, ryckt på axlarna åt att jag glömt insulin hemma och sagt ”nejnej, det är ingen fara! Vi behöver inte vända” eller suttit och smuttat på den söta drycken för att det var det enda som fanns på middagen. Allt för att inte vara ”besvärlig”.
Kan man ens vara till besvär när det kommer till typ 1-diabetes?
Det är nog snarare så att man borde vara MER besvärlig. Berätta när något händer, be om saker och ta plats. Inte för att man alltid måste ha hjälp, utan för att DU inte ska behöva smita iväg, gömma dig eller känna att du ställer till med ”besvär”. Förmodligen finns det ju inte ens någon annan som tänker den tanken om dig och din diabetes. Förmodligen (om jag får gissa) blir människor runt omkring både glada och tacksamma över att få ta del av hur du mår och vad du behöver.
”Du läraren, jag är låg, bara så du vet! Jag klarar det själv, men ifall något händer har du lite koll.”
”Hörrni, jag behöver faktiskt äta innan vi åker hem och sover. Det är viktigt för mitt blodsocker. Någon mer som är hungrig?”
”Du, bli inte orolig. Jag ska bara gå iväg en stund och dricka något sött. Jag är tillbaka om 5 minuter.”
”Fasiken, jag glömde mitt extra insulin. Jag tror att jag har med mig tillräckligt, men det vore skönt att vända hem och hämta.”
Känner jag mig fortfarande till besvär med min diabetes? Absolut, hela tiden. Men det är kanske från och med nu som jag ska sluta.
