Från Danmark till Paris på cykel med typ 1-diabetes
En personlig berättelse som kanske kan inspirera andra?
När jag fick diagnosen typ 1-diabetes hade jag väldigt svårt att hitta tillbaka till träningen. Varje gång jag försökte ta en löprunda eller gå till gymmet kändes det som att springa rakt in i en betongvägg. Blodsockret gjorde upplevelsen extremt dålig gång på gång, och det som tidigare hade gett mig energi blev i stället förknippat med frustration, motgångar och sorg. Till slut försvann motivationen helt. Träning blev något jag inte orkade ta tag i eftersom det sög all energi ur mig.
Så ja, det kanske låter lite galet, men mitt i allt detta anmälde jag mig till Team Rynkeby, som cyklar från Danmark till Paris för att samla in pengar till svårt sjuka barn. Det var något med syftet som berörde mig. Samtidigt blev det också ett sätt att tvinga mig själv att möta mina egna motgångar, eftersom jag ville vara en del av något större än mig själv. Något som handlade om mer än mitt eget blodsocker och min egen frustration. När jag tänkte på de barn som insamlingen gick till visste jag också att de sannolikt kämpade med något som var betydligt tyngre än det jag själv stod inför.
Träningen pågick under nästan ett år, och vägen dit var allt annat än rak. Vissa träningspass präglades av stabila blodsockernivåer, andra av mycket höga eller låga värden som kom från ingenstans. Men jag fortsatte. Det var oerhört utmanande att träna utan att alltid känna att jag hade kontroll över min egen kropp, och det fanns flera tillfällen då allt blev för mycket och frustrationen först fick utlopp när jag kom hem. Jag hade gett allt, men ändå motarbetade kroppen mig.
I början låg mitt blodsocker ständigt lågt, vilket både var obehagligt, farligt och mentalt utmattande. När jag diagnostiserades behandlades jag med insulinpenna, och det visade sig senare att mitt långtidsverkande insulin helt enkelt inte var korrekt anpassat till den mängd fysisk aktivitet jag utförde. När doseringen justerades började framgångarna så smått komma. Ett halvår in i träningen fick jag min insulinpump, och det blev en vändpunkt.
Det var vinter och träningen skedde främst på spinningcyklar. De första gångerna var ärligt talat ganska kaotiska och jag kände mig tillbaka på ruta ett. Men efter justeringar och lite tålamod började träningen kännas mer stabil och blev något jag faktiskt såg fram emot.
Trots det kändes det länge som ett steg framåt och tre steg tillbaka. Jag upplevde att jag inte fick särskilt mycket stöd från min diabetesmottagning, och det kändes ofta som att sticka upp ett finger i luften och hoppas att allt skulle falla på plats. Det var extremt frustrerande och tufft. Men steg för steg började det fungera bättre, och allt fler träningspass blev stabila ur blodsockersynpunkt.
Efter ett halvår blev jag remitterad till Idrottskliniken i Århus, där det fanns ett specialiserat program för fysiskt aktiva personer med typ 1-diabetes. Där föll de sista pusselbitarna på plats. Jag fick hjälp att finjustera de olika profilerna i pumpen beroende på om vi cyklade långa platta sträckor, mer kuperad terräng eller skulle återhämta oss under natten efter en lång dag i sadeln.
Jag fick också konkreta strategier för kolhydratintag per timme, kvällsmål och insulindosering till måltiderna längs vägen. Det gav en enorm trygghet och blev verkligen en ljuspunkt.
Själva resan från Odense till Paris gick överlag mycket bättre än jag hade vågat hoppas på. Jag fick ett mycket, mycket lågt blodsocker under vägen som uppstod på grund av kommunikationsproblem i klungan. När vi till slut stannade hade jag inte längre kraft att klicka ur fötterna ur pedalerna och fick låta mig falla omkull tillsammans med cykeln. Det var omtumlande för flera av de andra deltagarna, men också en påminnelse om hur viktig kommunikation är. Fem kilometer är inte detsamma som femton kilometer när man har typ 1-diabetes.
Vi hade generellt kommit överens om att om mitt blodsocker började krångla skulle jag lämna klungan och lägga mig längst bak. Det gav mig lugn att kunna hålla bättre koll på både blodsockret och mig själv, samtidigt som det minskade risken att krascha och få med mig andra i fallet.
På den andra dagen inträffade dock en större olycka där jag bröt ett revben. Smärtan, chocken och adrenalinet fick blodsockret att svänga kraftigt, men tack vare att jag kunde justera pumpinställningarna fick jag en betydligt mer stabil dag redan dagen efter, trots smärtorna.
När jag ser tillbaka var hela upplevelsen oerhört utmanande. Att börja utan att känna någon, att vara i dålig form och att förknippa träning med nederlag och frustration. Samtidigt blev jag ofta sedd som ”den unga och friska personen”, någon som andra kanske inte trodde hade några större utmaningar.
Men just därför betyder resan så mycket för mig i dag.
Inte för att det var enkelt att genomföra den med en nyupptäckt typ 1-diabetes, utan för att jag gjorde det ändå. Och det blev en enorm framgångsupplevelse. Gemenskapen, laget och allt som hörde till skulle jag ge min högra arm för att få uppleva igen, tillsammans med exakt samma människor.
Och om min historia kan ge bara en enda annan person med typ 1-diabetes mod att försöka igen, trots rädsla, frustration och tidigare dåliga erfarenheter, så värmer det mitt hjärta.
