Jag har en tendens att kasta mig in i lite av varje, och sedan följer min diabetes liksom bara med. Det går för det mesta bra … men ibland biter det mig också lite i rumpan.
Det är väl också en del av resan.
En av de mer minnesvärda episoderna – åtminstone för dem jag reste med – var på flygplatsen på väg hem från en semester.
Jag hade fått lågt blodsocker medan vi stod i en väldigt, väldigt lång kö till bagageinlämningen.
Problemet var bara att jag inte hade några kolhydrater kvar, och det fanns inte heller någon kiosk i närheten.
En mycket kreativ förklaring
Till slut var jag därför tvungen att mot min vilja gå fram till personalen och fråga om vi kunde få gå lite före i kön, eftersom min insulinpump larmade och jag inte hade mer att ta för att höja mitt blodsocker.
Hur det samtalet gick till exakt minns jag inte.
Mitt blodsocker var lågt, så det var nog en blandning av engelska, lite spanska, handgester och några halvotydliga meningar som bara gav mening inne i mitt eget huvud.
Men de förstod tydligen att jag behövde hjälp.
Kanske lite för mycket hjälp.
När rullstolen kom
För bara några minuter senare kom en medarbetare körande med både rullstol och assistansvagn.
De jag reste med tyckte att det var fullständigt hysteriskt roligt (i efterhand), medan jag stod kvar och försökte förklara att jag egentligen bara behövde en juice eller läsk.
Men vi kom förbi hela kön, fick lämna in bagaget, tog oss genom säkerhetskontrollen och, viktigast av allt, fick jag något för mitt blodsocker.
Så allt slutade bra.
En historia vi fortfarande skrattar åt
Jag vet fortfarande inte riktigt hur:
”Jag har lågt blodsocker och behöver några kolhydrater”
översattes till:
”Hämta rullstolen!”
Men det gav oss åtminstone en historia som vi fortfarande skrattar åt än i dag.
Vad är din mest kaotiska eller roliga diabetesberättelse? Dela gärna i kommentaren.
