Möt våra ambassadörer

Möt Madicken

Ålder: 25 år

Bostadsort: Kolding

Familjeförhållanden: Bor med min pojkvän, inga barn eller husdjur.

Vad gör du till vardags? Jag läser en masterutbildning i ekonomi och företagsledning med inriktning på styrning och ledarskap (Cand. Merc. i Styring og ledelse), har ett extrajobb vid sidan av studierna och lever livet i sus och dus! Med träning, resor, vänner, fester och studier. Jag älskar att samla på mig nya, fina minnen.

Typ 1-diabetes sedan: Juni 2022

Pump sedan: Januari 2024

Favoritsnack vid lågt blodsocker: Det varierar lite från period till period, men just nu gillar jag särskilt Capri Sun, Kex-kiks eller en riktigt god banan.

Det bästa med att ha pump för mig är: Jag blir faktiskt fortfarande lite rörd när jag tänker på skillnaden mellan mitt liv med insulinpenna och mitt liv med pump. När jag fick diabetes visste jag inte bättre. Jag trodde helt enkelt att livet med diabetes var så jobbigt som jag upplevde det. Jag trodde att avbruten sömn, ständiga justeringar, blåmärken efter otaliga stick och planering flera timmar (eller dagar) i förväg bara var en naturlig del av livet med typ 1-diabetes.

Om jag skulle vara aktiv behövde jag planera långt i förväg, eftersom det långtidsverkande insulinet ofta satte begränsningar för mina planer. Jag la enormt mycket energi på att få allt att gå ihop, men då trodde jag bara att det var så livet med diabetes fungerade.

Jag hade en brinnande önskan om att få en insulinpump, men det var inte helt enkelt när jag samtidigt hade välreglerat blodsocker med insulinpenna. Ändå kunde jag inte släppa tanken på att det kanske fanns ett enklare sätt att leva med diabetes. Jag hade hört att man kunde anpassa insulinet mycket mer exakt och att många upplevde att de fick bättre nätter med insulinpumpen Tandem t:slim X2.

När jag äntligen fick pumpen beviljad, efter ett par avslag, dök plötsligt helt nya farhågor upp. En slang och tankar på att vara ”synligt sjuk”. Men helt ärligt – det är något av det bästa som har hänt mig.

I dag är min diabetes självklart fortfarande en jättestor del av mitt liv, men den tar inte längre upp all min tid och energi. Den känns inte längre som den mentala fotboja som den gjorde när jag använde insulinpenna. Jag har fått mer frihet, större flexibilitet och mycket mer lugn i vardagen.

Och kanske viktigast av allt: Jag vaknar utvilad, och jag hade nästan glömt hur det kändes!! Och jag kan vara spontan och impulsiv igen!!

Något jag önskar att någon hade sagt till mig tidigare:
Andas, Madicken! Livet med diabetes är en enorm läroprocess, och ingen förväntar sig att du ska kunna allt från dag ett. Du kommer att lära dig, göra misstag, justera och lära dig lite till. Allt kan inte – och ska INTE – vara perfekt hela tiden.

Du gör så gott du kan med den kunskap och erfarenhet du har just nu. Ingen har ett spikrakt blodsocker, även om det ibland kan se ut så utifrån.

Försök att släppa kontrollen lite då och då och kom ihåg att leva livet. För diabetes sätter inte stopp för dina drömmar. Visst kräver det lite extra planering och några extra tankar. Men du kan fortfarande GÖRA DET DU DRÖMMER OM: resa, bli kär, utbilda dig, idrotta, skaffa barn och ja, skapa precis det liv du drömmer om.

Men det kommer att vara ett steg framåt och två steg tillbaka, så sänk axlarna, lägg ner garden och kasta dig ut i det. Du behöver inte veta exakt hur allt kommer att gå. Du behöver bara ta det första steget.

Ibland går det fantastiskt, och andra gånger lär du dig något som du kan ta med dig framåt. Båda delarna är otroligt värdefulla.

Jag lovar dig att du är mycket starkare och modigare än du tror.

Min mest kaotiska/roliga diabetessituation :
Min pappa kommer från norra Sverige, och en sommar bestämde vi oss för att bestiga det högsta fjället i södra Lappland. Det är egentligen ett fjäll som de flesta besöker på vintern, eftersom de sista fem–sex kilometrarna består av ganska utmanande terräng med stora, lösa stenblock.

Min pappa hade alltid drömt om att bestiga fjället på sommaren, så den sommaren gav vi oss av – min pappa, min pojkvän och jag. Min pojkvän hade aldrig varit på en riktig vandringstur tidigare, men han är atletisk, så konditionen fanns där i alla fall.

Både han och min pappa var ganska nervösa inför turen. Ärligt talat förstod jag inte riktigt varför. Jag är nog lite av en naiv drömmare och har en tendens att fokusera mer på möjligheterna än på allt som kan gå fel. Visst hade jag tänkt igenom allt, men jag såg framför allt alla möjligheter.

Som alltid hade jag packat ryggsäcken med halva kylskåpet. Kolhydrater, extra kolhydrater, vätska, ännu mer kolhydrater och allt möjligt annat som jag kunde behöva på grund av min diabetes.

Det var en av de varmaste dagarna, så vi mötte bara två andra vandrare. Solen gassade, och den ovanliga värmen hade torkat ut stora delar av området. Därför hade jag flera flaskor med saftkoncentrat i väskan, som jag kunde blanda med vatten längs vägen. På så sätt slapp jag bära med mig onödigt många kilo uppför fjället.

Vi nådde toppen, njöt av utsikten och började sedan vandringen ner igen. Men på vägen ner började min pappa må dåligt. Han blev desorienterad och behövde sätta sig ner flera gånger.

Vi hade nämligen räknat med att kunna fylla på vatten längs vägen, vilket man vanligtvis kan göra, men de små vattendragen hade nästan torkat ut helt på grund av värmen. Både min pappa och min pojkvän hade därför fått slut på vätska.

Som tur var hade jag fortfarande en nästan full vattenflaska och en halv flaska saft i ryggsäcken. Jag hade nämligen druckit lite i taget längs vägen i stället för att dricka stora mängder på en gång.

Plötsligt stod jag alltså där med mina noggrant planerade diabetesreserver och räddade dagen! Vi blandade elektrolyter i vattnet, min pappa fick i sig ordentligt med vätska och efter en paus kunde vi fortsätta nerför fjället.

Vi tog oss alla säkert ner, fyllde på våra vattenflaskor i ett vattendrag några kilometer längre ner och kom hem utan problem.

Jag skrattar fortfarande lite åt att de två som hade varit mest nervösa inför turen – och kanske också oroat sig lite väl mycket för värsta tänkbara scenario med min diabetes – till slut blev ”räddade” av just min diabetes.

Det beskriver nog mitt förhållande till diabetes ganska bra. Den tar självklart plats i mitt liv, men den har också lärt mig att vara förberedd, tänka framåt och ta saker som de kommer.

Följ Madicken: Madicken delar också med sig av sitt liv med typ 1-diabetes på Instagram: @diabetes1_madicken

Lämna en kommentar
Läs kommentarer (0)

Du kanske också skulle gilla

  • Möt våra ambassadörer

    Möt Moa

    Ålder: 28 år. Bostadsort: Ålem. Familjeförhållanden: Sambo och tvillingdöttrar. Vad gör du till vardags? Jag spenderar all tid jag möjligen kan med…

    Läs mer om artikeln
  • Möt våra ambassadörer

    Möt Mimmi

    Mimmi är 30 år och bor på en gård i Gryt, Valdemarsvik. Hon har haft typ-1 diabetes sedan 2005. Allt som finns i närheten, som choklad, clemetin, saft, smörgås, chips och glass, är det hon väljer vid lågt blodsocker.

    Läs mer om artikeln
  • Möt våra ambassadörer

    Möt Jakob

    Jakob är 51 år och bor i Kolding tillsammans med sin fru och deras två döttrar. Han har haft typ 1-diabetes sedan 1981. Vid lågt blodsocker föredrar han druvsocker eller mjölkchoklad.

    Läs mer om artikeln
  • Möt våra ambassadörer

    Möt Lene

    Lene är 57 år och har haft typ 1-diabetes sedan 1998. För henne är en av de bästa sakerna med insulinpumpen att hon sover gott om nätterna och ofta vaknar med ett stabilt blodsocker och ny energi inför dagen.

    Läs mer om artikeln

0 kommentarer:

Inga kommentarer än. Var först med att kommentera!

Delta i diskussionen

Din kommentar inväntar granskning innan den publiceras. Du som kommenterar ansvarar själv för innehållet i kommentaren. Ansvarig utgivare för denna webbplats har inte något ansvar för kommentarerna. Vi på Rubin Medical uppmanar kommentatorer att använda vänlig ton, ett civiliserat språk, uppföra sig väl och följa tillämpliga lagar.